leccieoemma

Hej!:]

Leccie is back!
Idag har jag varit och sett Harry Potter på bio med mina bästisar Mitchie & Stinis. Vi hade, hm, jättekul:)
Jag är egentligen inget större Harry Potter-fan, men jag gillade den iaf. Fast alltså, gud så tråkigt att man måste vänta i typ ett HALVÅR på nästa "del"!!
Aja, hur som helst så sitter jag just nu o passar min lillasyster (4,5år) som badar. Det är rätt tråkigt, men så hittade jag min dator och då blev jag glad!:]
Nyss så blev det en mindre strid vid matbordet, och det var därför jag flydde upp till badrummet med lillsyrran. Mamma blev sur på pappa för jag-vet-inte-vad, och då blev syrran på dåligt humör och började gnälla på mamma för att hon ville pynta sin lilla gran som hon ska få upp på sitt rum. Jag typ dog, det var skitjobbigt! -.-
Vi åt förresten en liten räk-och nudelsoppa som jag, mamma och syrran hjälpts åt med. Gott!:]

XOXO//Leccie

Jag hatar väckarklockor. Det har jag alltid gjort. Det gör väl de allra flesta, det vet jag. Men alltså, mitt hat är antagligen lite annorlunda. Om jag väcks av en väckarklocka på morgonen, så kan jag vara helt säker på att hela dagen är förstörd. Jag blir sur, otrevlig, okoncentrerad och trött. För att inte tala om att jag ser hemsk ut. Men det är kanske sådant som alla råkar ut för... Eller? Hur som helst, min bästa vän Jack brukar säga att det var på grund av den där avskyn till väckarklockor som allt det där hände. 
Spöken, häxor och troll finns inte. Det vet ju alla.  Det säger min andra bästa vän Isak. Ja, båda mina bästa vänner är killar. Men jag har faktiskt två tjejkompisar också, Lara och hennes kusin Zelda. Ja, hon heter Zelda. Är det ovanligt? Jag tycker det är normalt. Hur som helst, nu är jag nervös. Det märks eftersom jag babblar som jag gör. Men nu ska jag sluta med det, och börja berätta istället..


KAPITEL 1 - Vind och Hav.

"My! Kom hit!" ropade Isak och gestikulerade vilt med armarna åt mig, där han stod i vattnet och fiskade. Det var sommar och vi var på en av våra favoritstränder. Sanden här var mjuk och härlig, vattnet alltid varmt och träden ovanligt vackra. Vi hade försökt få med oss Jack, men han hade fått influensan och kunde inte. Lara hade sagt att hon skulle komma, men inte förrän hon hade shoppat färdigt på stan. Zelda var inte ens i stan, utan långt ute på landet där hon bodde på somrarna, och kunde därför inte komma in hur som helst varje dag. Så är det alltid, att de aldrig kan komma. Det är bara jag och Isak som inte har några hinder, vi bor båda alldeles intill stranden och eftersom både mina och hans föräldrar är politiker i samma parti så är de nästan aldrig hemma, inte ens på sommaren. Jag har heller inga syskon, så jag gör precis som jag vill på sommaren.
"Titta på den där stenen!", utbrast Isak och pekade ner mot havsbottnen när jag kommit fram till honom. Jag hade vatten upp till låren, men han hade bara till knäna. I hemlighet så var jag otroligt avundsjuk på hans längd. Han nådde alltid upp till de högsta hyllorna i affärerna och var den bästa basketspelaren i skolan. Dessutom så var han för det mesta riktigt cool i skolan. På de tråkigaste lektionerna så utlöste han alltid brandlarmet, och sedan erkände han det frivilligt. På lunchen satt han alltid med fötterna på bordet och struntade fullständigt i mattanternas varningar om att rapportera till rektorn. Han var fullständigt oberörd av allt som fanns omkring honom. Förutom de saker och personer som han älskade och brydde sig om. Däribland fanns hans vandrande pinnar, mig och hans fiskespö. Jag misstänker att han alltid sett mig som sin lillasyster, dels på grund min längd men också på grund av åldersskillnaden. Han är 16 och jag 13, och han går om nian just nu. Men hur som helst, jag tyckte inte alls om den där stenen. Den påminde om något vidrigt, äckligt djur som maskerat sig till sten i väntan på att få äta upp mig.
"Kan du ta upp den åt mig? Jag kan inte släppa fisket", sa Isak till min stora förskräckelse.
"Öh.. Isak, det är en sten", försökte jag och såg upp på honom.
"Jamen, ser du inte att den är blågrön och glittrig?!" Utbrast Isak irriterat. Jo, jag såg, och det skrämde mig. Den såg nästan exakt likadan ut som min dumma väckarklocka där hemma, den som jag hatade så himla mycket.
"Jo, den liknar min väckarklocka", svarade jag trotsigt.
"Lägg av, lillan. Ge mig den nu", sa han uttråkat. Jag hatar när han kallar mig för det, det är så himla irriterande. Men, jag tog upp den i alla fall. Den darrade lätt i min hand, som en väckarklocka som precis ska till att börja ringa. Jag grimaserade vid tanken och stod till sist inte ut med att hålla i den längre. Jag såg inom mig hur den började ringa och ringa och aldrig slutade, hur jag skulle behöva lyssna på den för all evighet. Jag försökte ge den till Isak på ett lugnt sätt, men han sa bara att han inte kunde släppa fisket. Jag hatar hans dumma fiske, det gör jag verkligen.
"Men då slänger jag den i vattnet igen", sa jag förbannat. Jag hade PMS. Det var därför jag var så lättirriterad.
"Nej, gör inte det... Jag ska bara dra in den här fisken..", sa Isak sakta och började dra in en fisk som han uppenbarligen fått tag på. Jag väntade i ungefär 1½ sekund till. Sen slängde jag den. Men inte i havet, nej, jag slängde den på ett träd. Jag svär på att jag aldrig hade kunnat kasta sådär snabbt och hårt om det inte hade varit för att det just då kom en stark vindpust som grep tag i stenen och slungade den in i trädet. Isak hann precis dra in fisken färdigt innan stenen gick i tusen bitar. Men när den gjorde det, så hände något. Plötsligt fylldes himlen utav massa mörka moln, som på befallning, och havet började bli djupare och djupare. Plötsligt så var vattenytan långt över mig, och jag såg inte längre Isak, bara vatten och hav, hav och vatten. Jag hatade hur vågorna ovanför mig snurrade runt, hur jag liksom rycktes med i en dans som inte fanns och hur bilden av Isak bara försvann.
Men så plötsligt var jag tillbaka bredvid Isak igen, med den enda skillnaden att han nu stod och blängde på mig med ilska i blicken.
"Varför slängde du stenen?", frågade han surt.
"Öh... Jag tappade den", försökte jag och kände till min stora förskräckelse hur jag började rodna.
"Okej, men det var lite synd. Sådana där stenar är väldigt sällsynta och värda en massa pengar", svarade Isak och han gav mig ett svagt leende, innan han höll upp fisken han fångat framför mig.
"Öh..", sa jag förvirrat.
"Visst är han najs? Jag ska sälja honom till grannen"
"Jo... Visst, gör det du. Men jag.. Såg du också det där?"
"Vadå?", frågade han misstänksamt.
"Jo, himlen blev svart och havet djupare och plötsligt försvann du, och..." Isak började skratta. Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig lite kränkt. Det var ju sant!
"Nu skojar du, va? Vet du, jag måste gå och hämta mer mask. Stannar du här?", frågade han och småflinade för sig själv.
"Nja... Alltså, jag... Jag tror jag måste hem", sa jag svagt. Tanken på att Lara snart skulle komma hade försvunnit.
"Hm... Jaja, jag ringer Lara och säger att hon inte behöver komma. Jag kan fiska själv", sa Isak och började gå därifrån. Jag brydde mig inte. Jag ville bara hem. Jag var skiträdd för det här havet nu. Vem visste vad det där kunde betyda?

Så fort jag kom hem så kröp jag ner under täcket och somnade innan jag ens lagt huvudet på kudden. Det har aldrig hänt förut, men det hela fick sin förklaring senare...


---

Så, vad händer?
Jag vill ha massor av förslag, det spelar ingen roll vad det handlar om, det är alltid roligt med förslag! Och kom gärna med frågor om ni inte fattar ngt.
XOXO//Leccie:]

Tja.

Leccie is back again! (Redan:O)

Som rubriken säger; Jag älskar noveller. Så därför så funderar jag på att börja skriva en på bloggen. Problemet är att jag inte riktigt vet hur det hela ska gå. Så jag tänkte att jag skriver ett första inlägg, och sedan får ni säga vad ni tycker ska hända. Så får vi se om det blir som ni vill. Inlägget kommer om en liiten stund..:]

XOXO//Leccie:]

Tja.

Det är jag som är Leccie, och Leccie är jag. Jag, det vill säga Leccie, är 13 år och bor någonstans i norra Sverige. Jag har sedan länge varit en stark motståndare till bloggar och liknande, men sedan några månader tillbaka så har jag börjat tänka om. Så därför bestämde jag mig nu för att skaffa en tillsammans med min bästavänn Emma<3 Jag vet inte riktigt hur man kan beskriva mig, men jag är iaf lite galen, jag blir inte ofta arg men när jag blir det så blir jag också vääldigt arg.. Men för det mesta så är jag glad och sprallig, så oroa er inte för att reta upp mig. Jag är snäll:]

Och, som avslutning på mitt lilla inlägg, så ska jag lägga in en paint-bild på mig (Där jag kallar mig själv för Den Lilla Prinsessan)...

XOXO//Leccie:]